Ett liv med adhd (”mitt liv med adhd”)

Jag är inte lätt att förstå sig på av andra, jag är inte lätt att förstå sig på mig själv. Jag önskar jag kunde vara precis så som jag egentligen är utan att min adhd kommer in och förstör.

Jag önskar att jag inte har adhd för då hade aldrig mina problem med vänner, skola eller förhållande blivit så problematiskt som det vart och i vissa fall fotfarande är.

Hade jag inte haft alla de svårigheter med min adhd så är jag säker på att jag hade fått den utbildning jag (utan adhd) klarar av. Jag hade även haft kvar de vänner jag haft/fått under alla år.

Förhållanden hade också fungerat bättre då jag med erfarenhet vet att mycket bråk kommer av att dem tycker att jag inte gör tillräckligt hemma. Att jag tänder till för minsta lilla osv. Jag har så svårt att kontrollera mina impulser, speciellt när det kommer till känslor. Jag har också svårt att se vad det är som ska göras, jag ser inte att det är massa disk, prylar, kläder osv.

Idag kollade jag på ”helt sjukt, på tv4”. Det handlade om adhd och shit vad jag känner igen mig på mycket. Men både Frank och Camilla sa att dem inte ville vara utan sin adhd, vilket jag vill. Men jag har kanske inte fått den förståelse som dem har fått. Jag är yngre så jag får väl fortfarande hoppas på den förståelsen.

Jag är nu mer alltid öppen med min diagnos och mina svårigheter, allt för att slippa alla nedlåtande kommentarerna som jag jämt fått. Men jag märker för ofta hur lite kunskap folk har med personer som har någon form av funktionsnedsättning.

Långt inne i mig själv så har jag fått för mig att jag är en av de utvalda att förklara och visa hur man är med en viss funktionsnedsättning. Jag vet också innerst inne att jag egentligen inte har ork eller psyke för det. Men gör inte jag det, vem gör det då?

Allt jag vill är att vara precis som andra, inte att jag ska vara någon annan. Jag vill kunna alla sociala koder som behövs för att slippa massa missförstånd, koder som de flesta har lärt sig under uppväxten.

Jag vill vara dem som folk gillar, som folk uppskattar och respekterar. Jag vet att jag innerst inne är den personen. Jag är den som egentligen bryr mig för mycket om mina nära och kära. Tyvärr så uttrycker jag mig inte alltid på det bästa sättet, Jag säger saker utan eftertanke. Men jag säger egentligen aldrig något som jag inte menar. Men många gånger måste man också välja sina ord och tänka på hur personen man säger det till fungerar. Alla fungerar inte lika och tar ord på helt olika sätt. Men så som hela min uppväxt inneburit så har egentligen inget sätt vart bra. Att alltid säga/uttrycka fel är min melodi. Hade jag kunna välja så hade jag tagit allt dåligt de upplever, jag upplever ändå sånt konstant. Blir ju ingen skillnad för mig.

Men nu i mitt förhållande så vill jag verkligen vara den som plockar undan, städar och allt annat som ingår i ett hushåll. Men det verkar inte fungera, iaf inte så som min hjärna egentligen vill.

Varje dag kämpar jag med att försöka sköta hemmet, inte bli arg, visa den uppskattning och kärlek jag känner för dem som finns i mitt liv. Tyvärr går det fel oftare än rätt och det tär så enormt på mitt psyke. Jag vet inte ens vad självförtroende, självkänsla och självtillit är längre. Hur känns det egentligen?

Om jag bråkar/tjafsar med någon så säger hela min hjärna och kropp att det är mitt fel och att jag inte gjort tillräckligt för att undvika det.

Jag vill jobba, jag vill hitta ett yrke som fungerar och som jag trivs med. Jag vill mer än något annat visa världen att jag är värd att ha kvar, att jag kan åstadkomma saker som faktiskt behövs.

Jag vet att jag känner sjukt mycket för andra, men jag vill även kunna känna med mig själv samtidigt. Ska det vara omöjligt? För mig känns det så, har alltid känts så.

Jag blir så ledsen och besviken på mig själv så ofta att jag helt tappat tron om att jag någonsin ska kunna förändras.

Nästan alla säger ju att man ska stå för dem man är och stå för sina åsikter. Men ska jag stå för den jag är när jag inte är nöjd?

Min hatade adhd tar för mycket av min egna personlighet att jag inte vet vem jag egentligen är. Det gör det väldigt svårt för mig i alla slags förhållande, vem ska förstå och acceptera mig när jag inte gör det själv?

När jag tänker på det hela så känns det inte särskilt konstigt att jag undrar över varför jag egentligen fortfarande lever, men samtidigt är jag glad att jag känner så mycket med mina nära och kära. Det är dem som gör att jag faktiskt fortfarande lever och kämpar. ”hoppet är det sista som överger en” det är något jag intalar mig varje dag och jag hoppas verkligen att jag någon gång ska kunna få ett någorlunda lugn i mig själv.

Men jag är inte särskilt hoppfull...

Över??

Jag har inte kommit över personer eller saker. Jag säger det ALDRIG högt. Jag skäms över det. Jag är den som sabbat för mig själv, ingen annan. Varför får jag då ångest flera gånger i veckan för beslut eller handlingar som jag gjort??  Mitt hjärta värker. Jag vill somna och när jag vaknar vill jag att tiden ska ha gått tillbaka flera år, annars vill jag inte vakna. 

Att klaga??

Jag börjar mer och mer avsky personer som klagar över småsaker. Med småsaker menar jag som folk själva kan lösa allt med enkla medel. 

# aj jag har ont i ryggen

# jag orkar inte jobba 

# åh nej semestern är slut 

# jobbet är är helvetet

# jag önskar jag blir sjukskriven

# jag vill ha nytt jobb

Och så vidare. 

För i helvete tänk på oss som vill jobba oavsett vad det är för jobb. Mitt huvud och psyke sätter stopp. Min vilja finns. Tyvärr räcker det inte. 

Så folk. Sluta klaga!! Va nöjd med att du kan och orkar. 

Nära ett nervsammanbrott!!

Känner att jag snart blir galen. Väntar på så mycket svar från läkare och andra myndigheter. 

Kommer jag få aktivitetsersättning?

Kommer jag få börja på gamla brandstationen?

Kommer jag få en samtalskontakt på psyk?

Kommer jag få en tid att testa om jag har rätt dos av concertan?

Kommer jag få hjälp av en boendestödjare?

Allt jag vill är att få SVAR!!

Beslut

Jag väntar på beslut från försäkringskassan om jag får aktivitetsersättning eller inte. Intalar mig nu att ju längre tid det tar desto bättre är det. 

Men det är inte det enda beslutet. Jag måste få mig själv att våga ta hjälp av utomstående när det gäller att kunna sköta allt man ska hemma. 

Min mamma har alltid hjälpt mig att städa, diska, komma ihåg räkningar, papper m.m. Jag är snart 28 år och klarar inte det på egen hand för jag glömmer, orkar inte eller det enkelt blir för mycket. Varje gång hon vart här bråkar vi och jag får ångest, hon blir frustrerad för det är för mycket. 

Så åter till det jag måste få mig själv att våga. Jag måste ha hjälp av en boendestödjare. Någon som hjälper mig att sätta igång mig, motiverar mig och gör mig mer självständig så jag kan återfå en normal relation till min mamma. 

Jag måste släppa mina erfarenheter av hemtjänsten där folk pratade, skrattade och tyckte illa om kunder. 

Jag vet att jag utåt sett mår bra och beter mig som att jag klarar allt. Att en främling ska hjälpa mig i mitt hem som nästan alltid ser ut som en krigszon och ett ställe jag inte ens själv vill befinna mig i ger mig ångest. Tungt att andas och pulsen stiger varje gång den tanken kommer. 

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte behöva ha hjälp

Jag VILL inte ha adhd

Jag VILL inte må dåligt. 

Jag VILL må bra

Jag VILL klara mig själv

Jag VILL inte vara rädd att be om hjälp

Jag VILL leva ett normalt liv

Jag…… Emma!!

Jag har börjat förstå att ingen egentligen vet vad jag egentligen känner eller har känt inom mig. 

Det är helt mitt eget fel då jag inte berättar för någon. 

Jag berättar en massa om vad som försiggår i mitt inre. Men jag vågar inte blotta mig fullt ut, inte för någon. 

Vissa personer som jag vet bryr sig vill jag inte ska oroa sig, må dåligt eller tycka synd om mig. Vissa personer vet jag att jag inte ska säga allt till för de inte har någon förståelse, insikt eller kunskap. 

Inte konstigt att jag känner mig ensam så ofta som jag gör. 

Det är  antagligen därför som Eskil och Zaqira betyder så mycket för mig. Dem känner det jag känner utan att jag behöver berätta det för dem. 

Eskil kommer och lägger sig i mitt knä när jag är ledsen och Zaqira slickar bort mina tårar. 

Utan dem hade jag aldrig haft nån som verkligen vet hur jag mår!!!

Feberdrömmar

Just nu ligger jag med feber och halsont, vaken tid funkar det men när jag sover så drömmer jag så extremt mycket. Drömmarna är verkliga så jag vet inte längre vad som är verklighet eller dröm. 

Imorse vaknade jag av att jag grät. Så här va drömmen:

Jag har feber men bestämmer mig endå för att åka till Uppsala helt själv. Det är en fin stad och de är fint väder. Så jag hoppar på buss 804 mot Uppsala. 

Jag kommer dit, har min cykel med mig. Så jag börjar cykla runt för att bara kolla in allt fint som finns. Hamnar på en väg där det är rejäl nedförsbacke med vatten på båda sidor, inget räcke finns och de är många människor i rörelse. I den stunden när jag har världens fart så kommer jag inte ihåg hur man bromsar och jag känner hur min kropp inte orkar. Men jag lyckas att inte köra på någon person, för de sista jag vill är att skada andra. När vägen sen tar slut så står det brandbilar och ambulanser för det vart nån olycka. 

Jag lyckas vända om och börjar cykla tillbaka. Nu är det hem jag vill. Hem till Västerås. Kroppen blir tyngre och tyngre, jag kan inte riktigt kontrollera något. När jag kommit tillbaka till dörren efter den brantaste backe jag någonsin sett så ska jag ta mig upp på plattformen. Jag har inte kraften men kan inte ropa på hjälp, jag är så trött att rösten inte längre finns. Men jag kom upp. Väl uppe så ramlar jag ihop utanför, kan inte prata röra mig. Folk som går förbi skrattar och hånar mig för att de tor jg är en full tjej som inte lärt mig dricka i lagom mängd. 

Men sen så kommer det fram en kvinna, hon frågor hur det är med mig (på engelska). Jag får fram att det inte alls är bra, fast jag svara på svenska för tänkte att hon trodde jag va turist. Men hon satte sig bredvid mig och pratade, jag fick fram på min dålig engelska att jag hade feber och utsatt mig för extrem påfrestning. Hon höjer mina ben så jag ska få mer blod i huvudet och inte svimma. Sen när jag ska säga "thank you for staying, and helped me" så började jag gråta. Mitt i gråten vaknade jag. Världens ångest och kunde inte sluta gråta, fast jag nu va vaken. Ett riktigt jobbigt uppvaknande :(

Då är man glad att man har två djur hemma, en katt och en hund som vet när jag mår dåligt och finns där att trösta mig